Så gick det till!
Det är flera som har undrat hur det gick till när jag sökte och senare blev antagen till utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan. För att förtydliga vad det helar handlar om tar jag en snabbgenomgång vad programmet är och går ut på:
-------------------
Ung i den världsvida kyrkan är ett internationellt utbytesprogram mellan Svenska Kyrkan(s internationella arbete) och ytterligare fem lutherska kyrkor i Brazilien, Costa Rica, Tanzania, Sydafrika och Filippinerna. Varje år antas ca 15-18 ungdomar från Svenska kyrkans olika stift, som får chansen att från september t.o.m november åka till en samarbetskyrka i något av de 5 olika länderna. Där bor man i olika värdfamiljer och introduceras i kulturen, samhället, kyrkan och det vardagliga livet som människorna lever där. Under våren kommer ungefär lika många till Sverige från de olika länderna, för att ta del av vårt liv här. Syftet med utbytet är att sprida en medvetenhet om världen omkring oss och att stärka de internationella banden inom den världsvida kyrkan och mellan länder.
---------------------
Så hur kom jag på att jag ville söka och hur gick det till när jag så småningom gjorde min ansökan? Jo, för några år sedan lyssnade jag på ett föredrag av en fd. utbytedeltagare och om hennes vistelse i Filippinerna. Jag blev otroligt inspirerad och tänkte att jag vill söka efter att jag tagit studenten. Efter att åren gått och jag någorlunda kommit fram till vad jag vill med min framtid tog jag tillfället i akt att söka till utbytesprogrammet som en huvuddel av mitt sabbatsår, innan jag går på en högskoleutbildning.
Efter att ha skrivit under diverse ansökningsblanketter (som finns på www.svenskakyrkan.se), fått en rekommendation från min församling, samt plitat ner ett personligt brev och motiverat varför just jag ska få åka iväg, skickade jag in min ansökan och kunde fortsättningsvis bara hoppas på det bästa. Sista ansökningsdatum var 1 mars, men redan den 29 februari plingade det i mailboxen. Jag fick då en kallelse till intervju i Lund redan samma vecka. Oj, här går det undan tänkte jag och blev med det samma lite nervös.
Så jag åkte ner till stiftskansliet i Lund och gjorde min intervju, var klar på en timme och hann med nöd och näppe med nästa tåg hem. Intervjun var en helt ny situation för mig och jag kunde inte riktigt avgöra om det hade gått bra eller dåligt. Jag grubblade på det i flera veckor efteråt, vad jag kunde sagt annorlunda och om de tyckte att jag var kvalificerad, när jag egentligen bara kunde hoppas på det bästa och blicka framåt.
Jag visste att beskedet skulle komma veckan efter påsklovet, så spänningen tätnade hemma redan under påsklovsveckan. Under fredagen (1 april) på lovet gick jag och dåsade omkring hemma med lätt huvudvärk, när telefonen plötsligt ringde. Jag såg att numret var från Lund och förstod att det var från stiftskansliet. Plötsligt vändes hela min dag upp-och-ned och jag blev på helspänn. Jag bestämde mig för att jag inte kommit med, för att dämpa besvikelsen om så var fallet, och klickade på den gröna luren:
Jag: "Hej, det är Maja"
Marie: "Ja hej Maja, det är Marie här från stiftskansliet i Lund. Hur är det?"
Jag (Jag är nu rätt nervös och står själv i köket, greppandes om diskbänken):
"Det är bara bra.."
Marie: "Jo, det är så här att jag vill meddela att vi vill erbjuda dig en plats i utbytet Ung i den världsvida kyrkan."
Jag (Jag är nu helt förstummad och står och håller för munnen i ren chock): "Okeeej...."
... och resten minns jag inte riktigt, för jag stod i princip och hoppade i köket av ren glädje. Jag hörde att hon sa att jag skulle få åka till Tanzania (som jag önskat) och undrade om jag accepterade platsen. Mitt svar blev ett solklart: JA! Allt jag tänkte på var att få berätta för allt och alla! Wow, vilken grej! :D
Dagen följde sedan av allt från glädjetårar (enorma sådana både från mig och mamma), till chockartade reaktioner (pappa), mindre chockartade reaktionen (farfar: "Ja, det kom ju inte som en bomb precis. Det var rätt väntat..") och kvällsfirande med ost, skaldjur och rödvin! Tjoho, vilket fest! Bästa 1 april någonsin!
Ja, så gick det till! Det känns lite som en saga när jag tänker tillbaka på det. Och det kommer nog hela den här resan göra, även om det alldeles säkert kommer vara en känslosam och tuff resa på många vis också. Men jag hoppas och tror i alla fall att det kommer bli en saga med ett lyckligt slut!
Kram!
/Maja