Next up: Uppsala

10:49, Någonstans mellan Mörrum och Sölvesborg

Idag känns det lite som att äventyret börjar. Jag vaknade i morse, way to early än jag brukar, med känslan av att "Idag måste jag fokusera. Idag händer det någonting". Och visst, det gör det ju också. Kanske inte något som kräver 110% fokus, men det gäller ändå att ha huvudet på skaft idag och två veckor framåt.

Just nu sitter jag på första tåget av tre, på väg till Uppsala. Tåget är ganska fullt för att vara en söndagsförmiddag, men jag orkade inte springa genom tåget för att hitta min givna sittplats och eventuellt behöva schasa bort någon annan. Sist jag gjorde det var det Ö V E R F U L L T på tåget hem mellan Lund-Karlshamn och när jag väl hittat till min plats satt där en gammal dam som jag knappast kände var lämplig att ta platsen ifrån. Så jag fick stå. Men ung och stark som jag är stod jag under den nästan 2 timmar långa resa hem, i en vagn utan syre, med bedrövligt mycket folk. Men jag överlevde.

I vilket fall. Nu är jag äntligen på väg till Uppsala för att spendera två intensiva veckor där med språkstudier och andra förberedelser inför "den stora resan" som jag har framför mig i höst. Under sommaren har tankarna flugit hit och dit och inte alltid varit där de behövt vara, så det känns som en stor lättnad att äntligen vara framme vid den här dagen och landa i att det är nu det börjar. De kommande månaderna kommer nästan bara handla om en sak och det är min resa. Det känns både spännande och lite vemodigt på samma gång. Samtidigt som jag åker iväg på mitt (antagligen) livs resa och kommer få vara med om sånt jag aldrig kunnat föreställa mig i mitt vardagliga, svenska liv, så känns det lustigt att lämna allt där hemma. Familj och vänner (som i och för sig flyger ut på varsinna håll nu). Släktkalasen jag kommer missa. Fri tillgång till vatten, dusch, internet, god mat och annat som jag är så "beroende" av här hemma. Friheten att kunna gå ut en promenad på kvällen utan att känna sig (allt för) otrygg. Det kommer vara en enorm omställning.

Men det är väl lite därför vi åker iväg på de här två förberedelserveckorna nu. Dels så är det nödvändigt att lära sig lite av språket. Men vi kommer också få ta del av information om säkerhet, kommunikation, media, krishantering, diskussioner utifrån olika scenario, kulturmöten osv. Jag ser verkligen fram emot alla dessa "lektionspass", eftersom vi kommer ha nytta av allt under våra resor. Det är inte som i skolan, där man inte visste om det man läste om någonsin kommer vara till nytta i ens liv. Det här är skillnad.

Under de här två veckorna kommer jag inte bara vara i Uppsala, utan även i Stockholm. Nästa helg är det möte med Nduguföreningen i Stockholm, vilket passade fenomenalt då eftersom jag är på samma breddgrad under de närmsta veckorna. Så på lördag åker jag ner till Stockholm för att sova hos Anki och sedan vara på möte under hela söndagen. Det ser jag också fram emot!


ca 11:20, precis innan Kristianstad C
"Är du fröken?" hör jag en röst fråga på andra sidan gången. Rösten kommer från en liten pojke som intresserat stirrar på mitt tappande på datorn. Jag svarar lite förbryllat, "Ehh, jag? njae, jag vet inte...". "För du skriver ju så snabbt" avbryter han mig och pekar på datorskrämen framför mig. Jag skrattade till lite och svarade "Jasså, tycker du? Nej, jag är ingen fröken. Jag är bara 19 år." Pojken nickar och tittar mig rakt in i ögonen. Hans nyfikenhet sprakar och han fortsätter fråga mig om vart jag ska. Vi konstaterar att vi båda ska med tåget till Stockholm. Han berättar att han varit i Olofström hos sin mormor, efter att de var i Bulgarien med familjen. Jag frågar hur gammal han är. Han är 10 år och ska börja fyran nu. Han undrar vad jag ska göra i Uppsala, om jag ska på "Uni". "Nej, jag ska på en språkkurs för att jag ska ut och resa", förklarar jag. "Vilket språk?", undrar han. "Swahili, ett språk i Afrika", svarar jag. Han ser fascinerad ut och förklarar att de har swahili med i en sång som de sjunger skolan och ska uppträda med i slutet på augusti. Snart skiljs vi åt då pojken går och sätter sig med resten av sin familj.

Trots att jag inte vet hans namn, hans bakgrund eller vem han är så blir jag djupt fascinerad av den här pojken. Självklart smickrad av hans komplimang om att "skriva lika snabbt som en fröken", men också förvånad och fascinerad över hur han helt oblygt frågar en främling på tåget. Jag ska bli som den lille pojken, tänkte jag. Jag ska våga ta steget att prata med främligar. Våga veta mer. Våga öppna mig. Det kan vara något att ta med på resan tror jag.

Vi hörs!
/Maja

 Lyssnar på Ey Gäri - Linda Pira ft. Molly Sandén